Slut på 2011
Ett år som har gått ungefär lika snabbt som andra år gjort på senare tid. Jag tappade kontrollen i somras tror jag, så sedan dess är det mesta en enda tjock gröt men jag skall ta mig upp på banan igen även om det kommer att innebära att min plan får revideras en aning. Så är det väl emellertid med den dialektiska process livet nu innebär. Syntesen är ett jytter av allehanda input.
Vad himla käckt
WordPress för android. Ok, det är ju inte värsta nöjet att blogga från en telefon, men nu kan man lättare få sina tankar på pränt. Tankarna som dyker upp när man är på språng. 
Jag är alltså inte
död. Däremot är jag ganska oengagerad, och inväntar den stora vågen av inspiration. Min ambition är då att skriva svidande, svulstiga och trevliga inlägg. Jag känner att det är nära annalkande. Jadå.
The Head Cat – Reelin’ And Rockin’ (Lemmy / Motörhead)
Nickelback : Burn it to the Ground – lyrics
Först……sedan…..
Jag tuktar mig själv. Försöker uppfostra mig så att jag skall bli lite mer lätthanterlig, för mig själv. Det går ganska bra och jag hyser hopp inför framtiden. 
Idag har jag forcerat mig själv att färdigställa skafferistädningen. Jag fick iofs dela upp det i mindre mer överskådliga bitar, men innan jag fick pausa var jag tvungen att göra klart det delprojekt hela skiten bestod i. Det var ganska omfattande. Varenda hylla togs väck och skrubbades. Eftersom även fästena togs väck saknas nu två hyllor då fästena inte riktigt hade rätt spänst för att klara av ett brutalt bortryckande. Egentligen skulle jag nu inte sitta här och skriva några blogginlägg eftersom det är för sent för mig. Enligt kuratorn (och mig själv) skall jag ägna aftonen åt nedvarvning. Exempelvis genom meditation och avslappning. Det får kanske bli nästa veckas projekt. I förändringsarbetet är det små steg som gäller och att färdigställa skafferiprojektet var en stor seger för mig.
En maskrosunge
Jag fick höra det härförleden. Jag är ett maskrosbarn. Nu har jag ju iofs vuxit upp och bör rimligen betraktas som vuxen men bakgrunden kan nog i mycket ge mig etiketten maskrosbarn. En såndär liten rackarns överlevare som tar sig fram, även om vägen är i överkant snårig och krokig.
När jag alldeles nyss körde hem från jobbet kom jag att tänka på att jag i 20-årsåldern var uträknad. Jag hade fått lite diagnoser och det sågs som lämpligt att jag fick struktur och ordning på livet. Jag erbjöds och fick en plats på en daglig verksamhet för psykiskt sjuka. Av någon anledning avblåste jag det hela i sista sekunden. Jag hade fått korn på något annat, anmält mig till en kurs och kommit in och den kursen var väl vad arbetsförmedlingen kunde tänka sig slänga ut på en halvkryssad halvungdom. Jag kommer ihåg hur förvånade de lät på den där dagverksamheten när jag ringde och sade att jag kommer inte på måndag. Jag hittar på något annat istället. Det hade ju mycket möjligt kunnat vara så att psykdoktorn hade kopplats in och min mentala status hade bedömts. När jag ser tillbaka på det kan jag inte låta bli att le. Hur hade jag tagit emot ett sådant samtal. Nä, jag kommer inte till behandlingen, jag har hittat ett annat alternativ som jag tycker är bättre. Något jag har kommit på helt själv.
Lyckligtvis funkade det ju och även om jag insåg att kursen jag kom in på inte var klippt och skuren för mig, så var jag och påverkades bland friska människor. Och voila hade jag kommit på att jag förmodligen behövde fila till min gymnasiekompetens, så jag sökte och kom in. Sedan dess har allt rullat på. Många gånger har jag stått vid vägskäl där det mest lockande alternativet har varit det svartaste av allt svart, men jag har tagit mig igenom.
Det är nyttiga erfarenheter jag har gjort. I mitt jobb är de apnyttiga. Samtidigt har det gjort mig en aning hårdhudad. Jag köper inte förklaringar om att det är andras fel (vilket ingen inom behandling någonsin skall göra) för man har alltid ett ansvar själv. Det är något jag alltid får tänka på. Bara för att jag är en maskros, behöver inte alla andra vara det men de är ju ändå värda chansen till förändring. Det kommer ändå att vara de själva som får göra det tyngsta jobbet i processen, och möjligen kommer det att ta lite längre tid att nå varje steg i processen.
….jag tror att fortsättning kommer att följa….
Androidtest
Ja eftersom jag nu har vrasat till det ordentligt och skaffat mig en mobil med bloggmöjligheter så får jag ju åtminstone testa. Det är ju klart lite kinkigare att skriva långa inlägg, men det brukar ju inte bli så svulstigt ändå. Jag kan rapportera att jag har jobbat, och jag överväger nu att ta en tur till ikea. Dottern ska ha skrivbord och mormor och morfar sponsrar snällt. Tur det för barn är inga bra spargrisar. Förstår inte hur mycket man egentligen ska behöva jobba för att det ska gå ihop. Och vi har inte ens bil. Någon gång kanske. Sonen är på väg till fjällen på skidsemester. Hoppas de kommer åter med armar och ben i behåll och att de fått med sig penna så att de kan göra medhavd läxa.
